Om boken: 2009 / Våren 1945 låg det döende tredje riket i ruiner. Wehrmacht försökte med all kraft hålla fast vid den kollapsande fronten. Det fanns inte tillräckligt med bränsle och ammunition. Även gamla människor och tonåringar sattes under vapen. Författaren till denna bok, Helmut Altner, var bara 17 år när han och hans jämnåriga värvades till armén. Den 16 april 1945 drabbades unga soldater som inte hann genomgå militär träning för ett förkrossande slag från Röda armén, som inledde attacken mot Berlin. Otränade rekryter dödades i det första slaget - Altner var den enda bland dem som hade turen att överleva. Tillsammans med resterna av sitt kompani drog han sig tillbaka in i staden och kämpade i ytterligare tio dagar i tunnlarna i Berlins tunnelbana, deltog i de desperata striderna om Spandau och Imperial Stadium och i det sista försöket av resterna av garnisonen att bryta igenom västerut. Och återigen hade Altner tur – han omkom inte i gatustridernas blodiga helvete, dog inte under spåren av sovjetiska stridsvagnar och orkanelden som mejade ner de retirerande tyskarna i tusental. Lätt sårad i benet överlämnade Altner sig till ryska soldater... Dessa memoarer, skrivna direkt efter kriget, anses med rätta vara en av de bästa böckerna om det tredje rikets sista dagar. Detta är en uppriktig berättelse om en man som mirakulöst överlevde "Dödsdansen" i Berlin. Detta är den fruktansvärda sanningen om slaget vid Berlin.